Även om det finns några olika metoder för att deklarera variabler så är den föredragna metoden att använda konstrukten let*. Om du är bekant med andra programspråk så är denna konstrukt ekvivalent med att definiera en lista med lokala variabler och en räckvidd i vilken de är aktiva. För att exempelvis deklarera två variabler, a och b, initierade till 1 respektive 2, skulle du skriva:

        (let*
           (
              (a 1)
              (b 2)
           )
           (+ a b)
        )
      

eller som en rad:

(let* ( (a 1) (b 2) ) (+ a b) )

Detta deklarerar två lokala variabler, a och b, initierar dem, och skriver sedan ut summan av de två variablerna.

Du kommer se att vi skrev summeringen (+ a b) inuti parenteserna för let*-uttrycket, inte efter det.

Detta är för att let*-satsen definierar ett område i ditt skript i vilken de deklarerade variablerna går att använda. Om du skriver satsen (+ a b) efter (let* …)-satsen så kommer du få ett fel, för de deklarerade variablerna är endast giltiga inom let*-satsens kontext, de är vad programmerare kallar lokala variabler.

Den allmänna formen för en let*-sats är:

        (let* ( variabler )
          uttryck )
      

där variabler deklareras inuti parenteser, t.ex. , (a 2), och uttryck är alla giltiga Scheme-uttryck. Kom ihåg att variablerna som deklareras här endast är giltiga inuti let*-satsen — de är lokala variabler.

Tidigare nämnde vi faktum att du troligen kommer vilja använda indentering för att hjälpa till att tydliggöra och organisera dina skript. Detta är en bra policy att anamma, och är inte ett problem i Scheme — blanktecken ignoreras av Scheme-tolken, och kan därmed tillämpas rikligt för att hjälpa till att tydliggöra och organisera koden i ett skript. Om du arbetar i Script-Fu-konsolfönstret kommer du dock behöva mata in ett helt uttryck på en rad, det vill säga att allt mellan start- och slutparenteserna för ett uttryck måste komma på en rad i Script-Fu-konsolfönstret.

När du har initierat en variabel kan du senare behöva ändra dess värde i skriptet. Använd satsen set! för att ändra variabelns värde:

        (let* ( (theNum 10) ) (set! theNum (+ theNum theNum)) )
      

Försök gissa vad satsen ovan kommer göra, och mata sedan in den i Script-Fu-konsolfönstret.

Nu då du har koll på variabler ska vi börja arbeta med några funktioner. Du deklarerar en funktion med följande syntax:

        (define
           (
              namn
              param-lista
           )
           uttryck
        )
      

där namn är namnet som denna funktion tilldelas, param-lista är en blankstegsseparerad lista över parameternamn, och uttryck är en serie uttryck som funktionen exekverar när den anropas. Till exempel:

(define (AddXY inX inY) (+ inX inY) )

AddXY är funktionens namn och inX samt inY är variablerna. Denna funktion tar sina två parametrar och adderar dem.

Om du programmerat i andra imperativa språk (som C/C++, Java, Pascal och så vidare), så kanske du lägger märke till att några saker saknas i denna funktionsdefinition i jämförelse med andra programspråk.